..själv är jag bra på att göra illa mig så att det gör ont.

Det började redan när jag var liten. Jag tog trehjulingen och gasade på nedför grannens garagenedfart, och fick vid slutet av backen en högst konkret demonstration av hur det känns när en massa i rörelse (min kropp, mer konkret personifierad av mitt huvud, eller mer precist, min panna) möter ett fast föremål.

BONK. In och sy på akuten. Aj.

Några år senare, en valborgsmässoafton, så samlade jag upp pinnarna till de raketer som skjutits upp. Sommarkvällen var ljus, och pinnarna var som gjorda att användas som pilar till min pilbåge. Jag vässade och provskjöt. Tyvärr visade det sig att pinnen var av rätt kass kvalitet, så en flisa, ca 10 centimeter lång och kanske nån halvcentimeter på bredaste stället, ytterst vass i ändarna, frigjorde sig och gick in i mitt vänstra pekfinger, och sen ut genom samma finger, en bit ut.

In och sy på akuten. Det jag minns bäst är att när lokalbedövningen behövde ökas på så kom bedövningsmedlet ut genom hålet där de sprutat in bedövningsmedel första gången. Man minns så konstiga saker. Aj, förresten.

Ytterligare några år senare, troligen på mellanstadiet, så skulle en kompis till mig kasta en sån där trekant som man har när man spelar biljard till mig. Jag har osannolikt dåligt bollsinne så jag lyckades naturligtvis inte fånga den, utan i stället hamnade den precis under mitt ena öga, och detta dessutom med en vass kant (naturligtvis enda vassa kanten).

Fett med blod. Tror det räckte med tejp hos distriktssköterskan den här gången. Aj.

Sen gick det en massa år utan några så spektakulära olyckor att jag kommer ihåg dem. Det ändrade på sig när jag började åka Inlines..

Mina Inlines har skosnören med ett lås på vardera sidan vilket gör att man drar fast och låser snörena, och så behöver man inte knyta skosnörena så jättenoga. Eller jo förresten, det är just det man bör göra, har jag lärt mig..

En dag när jag var ute och åkte så släppte skosnöret på vänster inline och började hänga efter. Jag märkte väl inte så mycket av det, förrän skosnöret fastnade i hjul nummer två på höger inline.

TVÄRSTOPP, och en snabb lektion i hur det känns att flyga i en ballistisk bana. Ont i höger axel. Kunde inte sova på höger arm på ett år ungefär, men det har gått över nu.. Aj.

Cykla har jag alltid gillat att göra. Det har förstås gett upphov till och annat skrapat knä, men roligast var nog när jag fick en spricka i vänster strålbenshuvud när en dumt placerad gatstenskant attackerade mitt framhjul så att jag drog ikull och troligen fick styret hårt över vänsterarmen.

Det tog en fem minuter eller så, så var hela armen stel. Sjuktaxiresan var det mest smärtsamma jag varit med om tills dess, varje litet gupp gjorde ont som f-n! Aj

Dessutom var det fredag kväll, och både jag och min stackars flickvän som var med tänkte att här får vi väl vänta hela natten, men tydligen var det en sån där fredag som händer en gång vart tionde år då personalen går och har tråkigt för att det inte händer något. Var på hemväg efter 1½ timme med stränga order om att inte göra några tunga lyft de närmaste tre-fyra månaderna.

Två månader flyttade jag och flickvännen ihop. Fast jag bar ju inte så mycket, förstås..

Ytterligare en minnesvärd händelse var Inlinesolyckan för något år sedan på väg hem från flygfältet. Det var tidigt på säsongen, så jag hade inte riktigt vanan inne, och för sent ser jag att asfalten är borta i en knapp meter för att någon varit och lagt en kabel.

Landar på vänster höft och tar emot med vänster arm. Rullar ned i gräset i diket och känner att något är mycket mycket fel i armen. Axeln har liksom försvunnit. Där det brukar vara en nittiograders vinkel mellan axeln och vänster arm, så är det inte det, utan axeln går liksom direkt över i arm. Och ont gör det, något så förbannat. Aj

Ringer sambon. Låter enligt uppgift oerhört ynklig. Hon kommer i bil, men vi lyckas inte få upp mig i stående ställning. Ringer 112 och berättar läget. De skickar en ambulans.

Ambulansen kommer efter en halv evighet ungefär. Det första killen säger när han stiger ur är:

JAHA, OCH HÄR ÅKER VI UTAN HJÄLM!”

Så.. vänligt. Han konstaterar att axeln förmodligen är ur led.

Ambulansvårdaren vet var man ska lyfta för att få upp mig i ambulansen, och nu vidtar en ännu mer smärtsam resa än den i taxin något år tidigare, särskilt som någon vis person bestämt sig för att det ska vara vägarbete stora delar av den väg som alla ambulanser måste åka.

Kommer in på akuten och får ganska träffa en sköterska som med något vilt i blicken frågar “Ska’ru ha lite smärtis?”, varpå hon skjuter in något i vänster arm som gör att det blir alldeles kallt i hela venen, varpå världen blir otroligt mjuk, skön och smärtfri, och lite rosa. Ahhhh.. MORFIN!

Sen rullar de in mig i gipsrummet och snackar glatt om att nu ska jag minsann få lustgas. “Det är jättekul, jag fick det när jag hade brutit benet!” säger den ena sköterskan. “Du kommer att skratta hela tiden och inte komma ihåg någonting” säger den andra. Låter ju klart lockande.

Tyvärr ploppar axeln i av sig själv när jag väl lyckas ligga på mage och kan lägga ned armen och dra lite i en tyngd, så jag missar det riktigt grova knarket. Klart besviken. Är man väl på akuten så vill man ju ha ut så mycket knark som möjligt för skattepengarna.

En vecka senare var det planerat att vi skulle flytta igen. Nä, jag gjorde inte så mycket den gången heller..

Vad lär man sig av det här? Jo, att man inte lär sig.